Plötsligt händer det

Jag är bara ärlig: Ibland glömmer jag bort varför jag är vikarie. Särskilt de stunder när jag upplever att jag inte har det under kontroll. Elever som gör tvärtemot vad jag säger, lektionsplaneringar som saknas, att vara rastvakt när regnet öser ner och jag av oförklarlig anledning klätt mig i sneakers.

I dessa stunder händer det att jag ifrågasätter om jag ska fortsätta att jobba som vikarie. Kanske borde jag söka mig till ett förutsägbart och fyrkantigt jobb, långt bort från trotsiga barn och regniga skolgårdar? Men funderingarna blir det aldrig något av, för plötsligt händer det.

Bitarna faller på plats. Jag förstår: Just det, det här är varför jag är vikarie.

Låt mig dela med mig av ett minne. Jag hade ett långtidsvikariat i en femte klass och under en vecka fokuserade vi på argumentations- och debatteknik i svenskan. Efter att ha jobbat i en lärobok flera lektioner i rad tyckte jag att det var en bra idé att låta eleverna testa sina kunskaper genom att debattera mot varandra. Det slutade i kaos.

Kombinationen av otydliga instruktioner från min sida och trötta elever med spring i benen resulterade i ett klassrum som liknande hela havet stormar. Efter att gång på gång försökt få elever att fokusera på uppgiften ställde jag mig till sist på en stol och skrek ”TYYYYST”. Jag gav klassen en utskällning och avbröt lektionen.

Till nästa dag bestämde jag mig för att ge debattövningen ett nytt försök. Jag hade förberett extremt tydliga instruktioner och förklarade att om någon bröt mot dessa skulle vi gå tillbaka till att jobba i läroboken omedelbart. Mina förväntningar var underjordiskt låga när jag lät eleverna sätta igång med uppgiften, men plötsligt hände det. 

Eleverna följde inte bara instruktionerna till punkt och pricka utan var också så engagerade i debatten att de protesterade högljutt när jag avbröt lektionen för rast. Det var den bästa lektionen jag hade med klassen. Och ännu bättre var att jag inte längre såg den kaotiska lektionen dagen innan som ett jobbigt minne och misslyckande, utan som en förutsättning för att lektionen dagen därpå skulle bli så lyckad som den blev.

Det är sådana här minnen som jag samlar på mig och hänger upp mig vid onsdagar som denna. När jag vill förklara krig mot vädret och arbetsdagen slutar med att jag blir arg på barnen för att de inte sköter sig när de går på led. Det bådar gott för morgondagen.

/Nadja